En av de flitigaste och mest effektiva kollegorna kommer snart att gå i pension, vid 67-års ålder. Hen kommer däremot att fortsätta ta konsultuppdrag, konstigt vore annars då det här är en person som inte drar sig för att arbeta extra.
Hur som, satt vi och pratade och hen ville ha lite jobbskvaller. Jag hade inte mycket att bjuda på (tycker eg inte om sånt) men hen hade mycket skvaller att dela med sig av. Hen började berätta om en fd kollega som slutat vid ca 50-års ålder och hen kunde inte begripa vilket konstig människa som väljer att gå i pension så tidigt. Hen uttryckte det hela som "tragiskt" för att vara ordagrann. Det fick mig att börja fundera. Varför upplevs det som tragiskt? Är det pga att den här personen som uttryckte sig så har vigt hela sitt liv till sitt jobb. Och verkar vara nöjd med det dessutom. Eller vill hen inte att det ska kännas förgäves, alla dessa år hen har varit på jobbet istället för med sin familj? Hen uttryckte att det har varit hens bästa beslut någonsin att arbeta med det hen har gjort, dock poängterade hen att familjen inte höll med. De har offrats, det kunde erkännas.
Undrar hur folk kommer att se på mig när jag sannolikt försvinner i förtid. Antagligen kommer snacket att gå på liknande sätt. Folk kommer att döma mig för det är enklare än att ge mig cred. Nu skulle jag dock kunna vilja jobba typ en vecka i månaden, bara för att behålla viktiga kontakter i branschen och få lite stimuli. Möjligen kommer jag att upptäcka att en vecka är för lite för att bibehålla vettig kompetens. Ah, den dagen den sorgen.
Hur som, satt vi och pratade och hen ville ha lite jobbskvaller. Jag hade inte mycket att bjuda på (tycker eg inte om sånt) men hen hade mycket skvaller att dela med sig av. Hen började berätta om en fd kollega som slutat vid ca 50-års ålder och hen kunde inte begripa vilket konstig människa som väljer att gå i pension så tidigt. Hen uttryckte det hela som "tragiskt" för att vara ordagrann. Det fick mig att börja fundera. Varför upplevs det som tragiskt? Är det pga att den här personen som uttryckte sig så har vigt hela sitt liv till sitt jobb. Och verkar vara nöjd med det dessutom. Eller vill hen inte att det ska kännas förgäves, alla dessa år hen har varit på jobbet istället för med sin familj? Hen uttryckte att det har varit hens bästa beslut någonsin att arbeta med det hen har gjort, dock poängterade hen att familjen inte höll med. De har offrats, det kunde erkännas.
Undrar hur folk kommer att se på mig när jag sannolikt försvinner i förtid. Antagligen kommer snacket att gå på liknande sätt. Folk kommer att döma mig för det är enklare än att ge mig cred. Nu skulle jag dock kunna vilja jobba typ en vecka i månaden, bara för att behålla viktiga kontakter i branschen och få lite stimuli. Möjligen kommer jag att upptäcka att en vecka är för lite för att bibehålla vettig kompetens. Ah, den dagen den sorgen.

Kommentarer
Skicka en kommentar